BEGRAVNINGEN

Begravning i enskildhet

Som regel bör du alltid försöka gå på begravningar, även när du är avlägsen släkting eller vän till den avlidne, eller den avlidnes familj. Det betyder ändå mycket för familjen att du kommer.

Det händer dock att de anhöriga vill hålla begravningen inom en liten krets av de allra närmaste. Ibland kommer dödsannonsen då efter begravningen, med tillägget ”Begravningen har ägt rum”.

Det här kan vara ett försök att göra en ansträngande situation lite mindre påfrestande. Om det samtidigt innebär att man utestängt personer som hade velat gå på begravningen, är det naturligtvis olyckligt.

Om beskedet i dödsannonsen i stället är ”Begravningen äger rum i enskildhet” (ibland används uttrycket stillhet), är detta inte lika definitivt som ovan. Även om önskemålet naturligtvis ska respekteras, är det inte alltid bokstavligt tänkt, utan kanske mera uttryck för en sinnesstämning. Vill du gå på begravningen bör du därför kontakta de anhöriga och höra dig för.

Begravningsgästernas klädsel

Hur formellt man behöver klä sig på begravningar varierar, precis som vid andra högtider. Men även när det inte finns några uttalade krav på klädseln, kan det kännas bra att bemöda sig lite. Det är dels ett sätt att förbereda sig själv inför begravningen, dels ett sätt att visa sitt deltagande.

För kvinnor kan det innebära diskreta kläder och för män mörka kläder och en svart eller diskret slips.

Tänk samtidigt på att det alltid är bättre att gå på begravningen, än att avstå bara för att du inte har ”rätt” kläder.

Valfri klädsel. Ibland anges ”Valfri klädsel” i dödsannonsen. Det betyder att det inte finns några krav på sorgklädsel. Om ”Ljus klädsel” används är innebörden inte lika självklar eftersom det kan betyda antingen valfri klädsel eller bokstavligen ljus klädsel. För att vara säker på vad som menas kan du höra dig för hos de anhöriga eller begravningsbyrån.

Lokala seder. Bruket av sorgkläder vid begravningar varierar också lokalt i landet. Och även om det inte står något om klädsel i dödsannonsen bör du tänka på vilka förväntningar på klädsel som de anhöriga kan ha.

Barnens kläder. Barn kan ha sina finkläder.

När ska man komma till begravningen?

Som begravningsgäst är det lämpligt att du kommer cirka 15 minuter innan begravningen ska börja, så du hinner hälsa på de gäster och anhöriga som redan är på plats. (På stora begravningar förväntar man sig naturligtvis inte att du ska hinna hälsa på alla.)

Om de närmast anhöriga inte står och tar emot gästerna, är de antingen redan på plats i kyrkan/kapellet eller också har de valt att komma sist av alla.

Gästerna kan gå in tillsammans eller vartefter de kommer. Begravningsentreprenören, eller den som annars är värd, hjälper till så det inte blir några oklarheter.

Placering i kyrka/kapell Kyrklig begravning

Vid kyrkliga begravningar sitter anhöriga och släktingar i regel på en sida, oftast den högra. Övriga gäster sitter på motsatt sida. Avsteg från den här regeln förekommer beroende på hur många det är i varje grupp och på lokala traditioner.

Begravningsentreprenören diskuterar i förväg placeringen med de anhöriga och hjälper gästerna tillrätta i kyrkan.

Kyrklig begravning

Svenska kyrkans begravningsritual är relativt tolerant och tillåter en del variationer. Samtidigt måste man acceptera att det inte går att göra vilka ändringar och tillägg som helst, eftersom det är en av kyrkan fastställd ritual.

Det är prästen som väljer psalmer tillsammans med de anhöriga. Övrig musik ska vara kyrkligt värdig, något som avgörs av prästen och kyrkomusikern. Bedömningen kan variera från person till person, vilket innebär att det som får spelas i en kyrka kanske inte tillåts i en annan.

För att bidra till stämningen i kyrkan är det bra om du sjunger med i psalmerna, antingen du har en bra eller mindre bra sångröst.

Det centrala i begravningsakten är när prästen kommer till orden ”I Guds, den barmhärtiges namn, överlämnar vi stoftet av N.N. till gravens vila”. Församlingen står upp och prästen viger stoftet till den sista vilan med tre skovlar mull eller genom att göra korstecknet över kistan. Församlingen står också upp när de anhöriga kommer och lämnar kyrkan.

Begravningsbyråns representant, prästen eller kyrkvärden hjälper till genom att ge tecken, till exempel när man ska resa sig upp. Ibland finns också ett programkort som beskriver begravningsaktens innehåll. Den kyrkliga begravningsritualen finns även beskriven i psalmboken.

Andra trossamfunds begravningsritualer

I Sverige finns en rad kristna samfund vid sidan av Svenska kyrkan, som romersk katolska, grekisk ortodoxa samt olika frikyrkor. Även andra religioner som judendomen och islam förekommer. Varje samfund har sin speciella begravningsritual. Tänker du gå på en sådan begravning och i förväg vill veta vad det innebär kan du få information av begravningsbyrån.

Borgerlig begravning

Borgerlig begravning är samlingsbegreppet för begravningar som sker utan någon speciell religiös ordning. Det finns inga formella krav för hur en sådan ska utformas. De anhöriga kan därför fritt välja lokal, begravningsförrättare, musik och sång.

Prästens kläder

En begravning står, enligt kristen åskådning, inte enbart för sorg. Prästen är därför i allmänhet klädd i vitt, kanske med en smärre svart markering. Följande klädedräkter förekommer:

Röcklin. En veckad, vit mässkjorta med vida ärmar, kompletterad med ett vitt eller svart band, stolan, som hänger ner från axlarna.

Alba. Vit mässkjorta med smalare skärning än röcklinet. Det svarta eller vita bandet, stolan, bärs korslagt över bröstet.

Prästkappa. En svart plisserad kappa som bärs över den prästerliga ämbetsdräkten kaftanen. Prästkappan används numera relativt sällan.

Fanor/fanbärare

Fackföreningar och andra organisationer kan hedra en avliden medlem genom att en eller flera fanbärare bär organisationens egen florbehängda fana på begravningen.

Den svenska flaggan får också användas, men inte florbehängd. Det är förbehållet kungliga begravningar.

Fanbäraren höjer fanan vid samma tillfällen som församlingen står upp, samt när fanbärarens organisation går fram till kistan för en sista hälsning. Ett annat sätt att hedra den döde är att exempelvis arbetskamrater eller skolkamrater står i parad framme vid kistan.

Defilering

I slutet av begravningsritualen går begravningsgästerna fram till kistan för att ta avsked av den döde. Det kallas defilering och sker antingen inne i kyrkan/kapellet eller vid graven.

Defileringen anvisas av begravningsbyråns representant. De närmast anhöriga går fram först. Familjer går fram tillsammans. Större sällskap kan göra likadant, men det är bäst att prata med byråns representant innan, så gruppen vet hur den ska placera sig runt kistan.

Ett sista farväl tas vid kistans huvud- eller fotände (om det inte är en större grupp) med en bugning eller nigning och man lägger sin handbukett på kistan eller i graven. Som en artighetsbetygelse kan man sedan vända sig mot de anhöriga och buga eller niga.

När blommorna läggs på kistan bör man undvika att bygga upp högar som kan rasa. Om du ser att högen börjar bli för stor kan du börja på en ny eller lägga din bukett bredvid kistan.

Om den avlidnes närmaste står kvar vid kistan eller graven under defileringen kan det hända att någon går fram och kramar henne eller honom för att visa sitt deltagande. Det innebär inte att alla andra måste göra likadant, något som skulle kunna bli ganska påfrestande. Det kan vara lika bra att gå fram till de närmaste efteråt, utanför kyrkan eller på minnesstunden.

Barn på begravningar

Begravningen betyder minst lika mycket för barnens sorgearbete som för vuxnas, eftersom den hjälper till att bekräfta att det som skett är verkligt. Detta gäller i regel även små barn, från två- till treårsåldern.

Ett barn ska naturligtvis inte tvingas, men man ska inte heller inte godta ett nej utan vidare.

Tänk på att begravningen är en ovanlig upplevelse för ett barn. Därför måste du förbereda barnet på vad som kommer att hända. Försök beskriva hur vuxna reagerar på begravningar och hur barnet själv kan känna sig. Berätta hur det ser ut i kyrkan och hur stämningen kommer att vara.

Ett gott råd är också att komma i god tid till begravningen. Då kan begravningsbyråns representant ordna så barnet i förväg kan komma in och bekanta sig med hur det ser ut i kyrkan.

Det bör finnas en vuxen vid barnets sida under hela begravningen. Om du som förälder känner att begravningen blir påfrestande för dig, kan det vara bra om det också finns en annan vuxen vid barnets sida, som kan hjälpa till om barnet exempelvis behöver gå ut eller blir otåligt.

Tal på begravningar

En företeelse som brukar ha lite olika karaktär, beroende på om de hålls i samband med begravningsritualen eller på minnesstunden. De som hålls på begravningen brukar vara korta, riktade till den döde och ha en mer officiell prägel. Tal på minnesstunden kan vara ganska fria till sin form och handla om den döde – små vardagsberättelser om hans eller hennes personlighet och intressen.

Vill du hålla tal på begravningen ska du alltid först höra dig för med de anhöriga eller begravningsbyrån. Om det är ett så kallat tyst avsked, innebär det att begravningsakten sker utan tal.

Med tanke på stundens allvar är det en god idé att vara ordentligt förberedd. Det är inte fel att läsa från manuskript, eller att åtminstone ha det till hands. Det skrivna talet kan du sedan lämna till de anhöriga som ett minne.

Fotografering

Förutsatt att de anhöriga inte har något emot det, finns det ingenting som hindrar att du fotograferar eller filmar på begravningen. Man brukar till och med rekommendera att någon gör det så att det finns bilder som ett minne.

Du bör dock undvika att fotografera under själva begravningsakten. Rådgör för säkerhets skull med begravningsbyråns representant.

Minnesstunden

Direkt efter begravningen samlas gästerna i allmänhet till en minnesstund i hemmet, ett församlingshem eller annan lokal.

Inbjudan kan ske på olika sätt: via dödsannonsen, brev eller muntlig inbjudan. Ibland sker inbjudan också vid själva begravningen.

Minnesstunden är en socialt viktig del av begravningen. Samtidigt som spänningen släpper lite har man ett behov att få smälta sina intryck tillsammans med människor som befinner sig i samma sinnestillstånd.

Blir du inbjuden till minnesstunden bör du försöka gå på den. En begravning tar på krafterna och det brukar inte vara någon god idé att jäkta tillbaka till jobbet eller andra vardagssysslor. Ta hellre ledigt resten av dagen.

En minnesstund är en högtidsfest, även om den naturligtvis präglas av situationen. Försök därför vara så social som möjligt och bidra till att det blir en god stämning och gemenskap.